Du har haft tre flikar öppna sedan i måndags, en bok som du kommit halvvägs igenom och en annan som ligger ovanpå och som du har börjat läsa. På mobilen finns fem konversationer som du lämnade med ”jag säger till senare”. Det är inte oordning. Var och en är en möjlighet som du ännu inte har behövt välja bort.
Tvillingarna brukar beskrivas som personen med två ansikten: de ändrar åsikt, anpassar sig efter den de har framför sig, blir entusiastiska över något och är en vecka senare inne på något annat. Utifrån ser det ut som inkonsekvens, eller något värre – brist på ärlighet.
Den här texten är varken en förutsägelse eller ett porträtt av alla Tvillingar. Det är ett sätt att se på ett mönster: hos den som hellre håller flera versioner öppna än nöjer sig med en enda.
Det som ser ut som två ansikten
Med vissa är du på ett sätt och med andra på ett annat. Du pratar annorlunda hemma, på jobbet och med dina gamla vänner. Det är inte att låtsas. Det är att en del av dig får ta plats på varje ställe, en del som inte har utrymme på de andra.
Problemet är inte att du har många delar. Så är det för alla. Problemet börjar när ingen av dem får stanna helt och hållet, eftersom det känns som att förråda de andra om du väljer en.
Därför är det så svårt för Tvillingarna när någon frågar ”men vad vill du egentligen?”. Det ärliga svaret brukar vara ”allt”, och det svaret ryms inte i något beslut.
Att avsluta är att välja
Att börja med något är enkelt. Du öppnar en dörr utan att stänga någon annan. Att avsluta är något annat: när du slutför ett projekt blir det projektet något du har gjort, och allt annat blir sådant du inte gjorde.
Sett så har det sin logik att lämna saker halvfärdiga. Så länge något inte är avslutat kan det fortfarande bli vad som helst. Boken du inte läst klart kan fortfarande bli den bästa du någonsin läst. Konversationen du inte avslutat kan fortfarande sluta bra.
Nyfikenheten är verklig, och den är en av Tvillingarnas goda sidor. Men ibland används den till något annat: för att slippa säga farväl till något.
Priset för att inte stänga någon dörr
Att hålla alla möjligheter öppna ger en känsla av frihet. Ett tag fungerar det. Sedan börjar det trötta ut dig på ett sätt som är svårt att förklara: du är överallt och ändå aldrig riktigt någonstans.
Människorna omkring dig märker det också. De vet inte om du menar allvar, eftersom de redan har sett dig mena allvar med många saker. Och du vet det inte heller helt och hållet, eftersom du aldrig har stannat tillräckligt länge för att ta reda på det.
Att stanna vid alla dörrar verkar vara ett sätt att inte förlora något. I praktiken liknar det väldigt mycket att inte gå in genom någon av dem.
Nyfikenhet eller rädsla för att välja
Det finns inget svar som passar alla. Ibland är det rätt att byta riktning, och det är just det att du har provat många saker som gör att du kan veta vilken du vill ha. Frågan är inte om du byter ofta, utan varför.
För att se det lite tydligare kan du prova att dela upp det du har öppet just nu:
- det du fortsätter med för att du verkligen är intresserad;
- det du håller kvar för säkerhets skull;
- det du lämnade halvfärdigt precis när det började kräva något av dig;
- och det du redan vet att du inte kommer att återuppta, men inte vågar anse avslutat.
Du behöver inte stänga allt i dag. Det räcker att se vilken av de här listorna som är längst.
Veckans fråga är:
Vad lämnar du halvfärdigt för att slippa välja?
Tvillingarna har inte två ansikten. De har många, och de har svårt att stanna med ett av dem. Men att välja suddar inte ut de andra. Det låter dig bara vara helt och hållet någonstans.